Fortsättning
Och hur var Wales då?
Hmm... Blött, kalltoch blåsigt - det kändes som att vara "hemma" på Island.
Men jag frös så jag höll på att dö kändes det som när jag satt på en oskyddad strand och byggde sandslott.
Dessutom spädde det på en vankande förkylning så det var ju inte topp.
Så jag satt på stranden och skakade medan folk kom fram och frågade hur jag egentligen mår, eller så var det dom som var mer rättframma och sa att du ser förjävlig ut Hanna.
Första dagen var värst, dom kunde inte ens gå ut med båtarna och göra dyk utan fick gå i från stranden där det var dålig sikt så allas humör var ganska så dåligt.
Förutom Brent's...
När vi kom till puben ungefär halv fyra på eftermiddagen var Brent plus några andra redan på lyran och humöret var på topp!
Brent var en helt otroligt kul gubbe som skulle lära mig en engelsk fiskare sång, gick ju sådär men vi hade kul!
Bland dykare finns det några extrema orginal och jag hade så kul med dom så jag kan ju inte säga att det direkt kurerade min förkyllning eller någon annan del av mig så dagen efter var om än ännu värre, fast vädret var i alla fall lite bättre.
Så på söndagen så satt jag och mådde piss på stranden medan dom andra dök i vrak och lekte med sälar. Tillslut fick jag lift till husvagnen och tog med mig Lottie dit så vi var i värmen och lekte.
Lottie har en lek där hon ska gömma sig för personer så innan Alex kom tillbaka låg vi under en filt och skulle gömma oss där när han kom in.
När vi låg där så sa Lottie "I love you Hanna" och allt som känts skit med dagen var borta:)
Kanske inte är bra egentligen eftersom jag faktiskt inte kommer vara här för evigt men det är ett annat bekymmer!
Idag blir det jobba, jobba, jobba för dom andra ska iväg söderut på begravning så jag blir ensam med Lottie.
Har blivit bjuden på en pubkväll ikväll också som jag troligen skulle kunna hinna till men jag vill nog inte spä på förkylningen...
Kram!
